IKV 102 - 103

I slutet av 40-talet framkom att infanteriet behövde ett kraftigare direktunderstöd till sina brigader, som kunde följa dem i all slags terräng.

Den tidigare använda pjäsen infanterikanon m/45, 10,5 cm kanon med bakblås var inte särskilt effektiv varken i skottvidd eller framkomlighet. Bakblåset var dessutom betydligt kraftigare än med granatgevär så den var lätt att upptäcka och pjäsen försvann snart ur organisationen. Huvuddelen av dessa pjäser såldes till Dominikanska republiken med annan försvarsmateriel, flygplan, stridsvagnar och pansarbilar.

Pvkanonerna 37 och 57 mm hade för liten verkan av det enskilda skottet. Sav m/43 fanns bara 36 st av och det räckte inte långt.

Beslut togs att utveckla en bandgående pjäs på ett lätt chassi. Den skulle i stort sett endast skjuta spränggranater för bekämpning av mjuka mål.

En första serie om 10 vagnar togs fram 1953 på Landsverk. Den var beväpnad med samma kanon som strv m/42 och kallades ikv 72. Senare togs ytterligare en serie om 26 fram på samma chassi men lite ändrad i styrväxeln, ikv 72B

För att att sig över vattendrag provades att ta fyra överskeppningsbåtar och surra fast vagnen vid. Antingen stakning eller utombordare, ingen egen motorkraft från vagnen användes

Efter några år byttes kanonen till 10,5 cm haubits för bättre vapenverkan och vagnarna bytte beteckning till ikv 102. I samband med det infördes pansartak för att ge skydd mot splitter från artilleri. Det gick inte att få helt tätt beroende av intag för luft till motorn, som drogs genom stridsrummet.

Behov av ytterligare understödsvagnar fanns så 1956 beställdes ytterligare 81 vagnar. De ändrades beträffande motorn som blev en luftkyld boxermotor från SFA i Trollhättan, ikv 102 hade en vattenkyld V8 från Ford. Utseendet i övrigt ganska lika dock har vagnen sluppit luftintaget till stridsrummet och i stället fått "gälar" på sidan av motorrummet.